Nosvis

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

1. Börja att träna hunden i god tid
Det finns flera sätt att förbereda sin hund. Det finns cd-skivor med inspelade ljud, fyrverkerier, åska och liknande, som man sakta men säkert vänjer hunden vid att lyssna till. Börja med ljudvolymen lågt och stegra den sakta och successivt i hundens takt. Visar den oro har man gått för fort fram. Kom gärna in för mer informatio gällande träningen.

Många brukshundsklubbar ligger nära skjutbanor eller har regelbunden skotträning som man kan utnyttja för att först sakta och på långt avstånd successivt vänja hunden vid skott, gärna tillsammans med andra skottoberörda hundar.

Man kan även vänja hunden försiktigt vid att ha bomull eller fetvadd i öronen och man kan faktiskt även använda hörselkåpor för att fysiskt minska ljudet. Även här behöver man påbörja träningen långt innan det är så kallat "skarpt läge".

Belöna och uppmuntra så att hunden sakta vänjer sig, så att det den dagen dessa hjälpmedel verkligen behövs, att det inte späder på känslan av obehag.

Vet man att man har en starkt påverkad hund, så är förstås det bästa att försöka att ta sig någonstans där firandet inte är så påtagligt.

Tyck aldrig synd om hunden eller ömka den då den är rädd eller orolig! Då förstärker du hundens känsla av att det är något att bli rädd för! Ignorera istället alla uttryck av rädsla, så förminskas känslan hos hunden också. Du kan ju förstås däremot lugna och hålla din hund lugnt och stilla och vara trygg och uppmuntrande om din hund verkar bli lugnare av det. Tänk hur du skulle agera om ett barn är ledset över något, en varm och trygg famn hos någon som inte är ett dugg rädd kan absolut hjälpa. Det bästa är om du kan vara precis som vanligt och att du får med dig hunden i den känslan.

Har man möjlighet att låna en bekant hund som är oberörd av nyårsfirandet så kan det vara till stor hjälp eftersom den rädda hunden då kan känna en ”lånad” trygghet.

Man skall helst inte heller ta med hunden bort till ett nytt ställe där det kan finnas mycket folk och hög ljudvolym i sällskap som skålar och eventuellt skrålar, vilket även det kan bli för stor påfrestning för hunden. Bjud eventuellt hem ett fåtal människor som hunden känner och som blivit informerade om hur de skall uppföra sig för att hjälpa situationen. Med andra ord, hålla en lugn nivå på tillställningen. Håll dig själv från att bli onykter, då detta skapar en orolig relation mellan de flesta människor och djur.

Man kan prova med att sätta sig och hunden i ett mindre, avgränsat utrymme, så att hunden inte börjar vandra runt oroligt på för stora ytor. Detta kan öka på stressen. Det kan hjälpa om man hänger för fönster så att det blir mörkt och hunden inte kan se de starka ljus som kan uppstå. Musik i bakgrunden kan skapa en ljudridå för skarpa ljud. Man har ofta glädje av att skapa en lya åt hunden, ett lågt ställe där man får krypa in, ett ställe där man kan bädda och gömma sig under flera filtar om så skulle önskas.Lägg på och bolstra med tunga tyger uppe på buren eller vad du nu använt för att skapa denna lya så får du även en bra ljudisolering. Hunden skall ha blivit visad innan att detta stället är "världens bästa". Tuggben, targetträning med mera kan användas för att öka burens värde. Lyan får gärna stå i ett hörn av huset där väggarna är tjocka. Ofta vet man var det känns bäst för hunden att vara då den redan vid andra tillfällen visat vart den flyr.

Som tidigare sagt, bete dig helst som vanligt och ignorera att det smäller. Sysselsätt gärna hunden med tankeverksamma övningar. Om hunden är orolig, börja med lätta övningar som hunden klarar av, så att den kan bygga på sitt självförtroende. Klicker kan här vara ett bra hjälpmedel.

Ladda upp med det bästa godis hunden vet och belöna ofta och med ett lugnande tonfall. Att stryka hunden över bringan och vid mungiporna kan också ha en lugnande effekt på många hundar.

Man kan även träningsmässigt klassiskt betinga ljudet av fyverkerier. För mer information om denna träningsmetod kontakta mig för info.

Det finns lugnande preparat man kan få utskrivet av veterinär om inget annat fungerar, men lugnande medicinsk behandling får aldrig ersätta den träning som behövs för att nå ett långsiktigt resultat! Man kan även prova med naturliga lugnande feromoner som säljs i vår butik. DAP, en adapter att sätta i vägguttaget, eller Zylkene, ett kosttillskott kan ibland ge fina resultat. Kom in till kliniken eller ring för mer information om detta.

Det kanske inte blir ett så roligt nyår som det kunde varit, att sitta ensam med sin oroliga hund på nyårsafton, men detta är ytterligare en god anledning att inför nästa år ha tränat bort hundens rädsla…Eller hur?

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tänkte att jag skulle dela med mig av ett sammandrag av det jag kom fram till med ett av mina examensarbeten jag gjort i etologi.

”En studie av eventuella beteendeförändringar hos kastrerade hanhundar”.

Jag har själv tre okastrerade schapendoeshanar och jag har även haft en shiba som kastrerades i ung ålder. Mina schapendoesar är självsäkra, hanar som klarar de mesta hundmöten med andra hanar utan att starta bråk. Tikar och unghundar/valpar får göra precis vad de vill utan att dom säger ifrån.

Min kastrerade shiba däremot är överlag osäker i alla möten med hundar han inte känner, detta gäller hanar, tikar valpar, - allihop. Jag upplever honom som ointresserad av andra okända hundar, och att då han ställs inför möten, har svårt att läsa och utföra ett korrekt hundspråk. Han står först stilla, och sen, kastar han sig fram och går till anfall.

Jag är väl medveten om hundarnas skillnader i personlighet och rasegenskaper men kan i alla fall inte få bort tanken att kastreringen har ytterligare spätt på min hunds osäkerhet i möten med andra hundar.

Jag skickade ut enkäter till 200 slumpmässigt utvalda djurägare med kastrerade hanar som fanns i vårt patientregister på kliniken.

Svaren varierade kraftigt gällande vilka resultat man fått och hur man upplevde dessa. Vissa såg ingen förändring alls medans andra upplevde att deras hund fått kraftigt ökade rädslor. Andra var mycket nöjda och ansåg att hunden blivit lugn och nöjd.

Utefter svaren jag fick har jag sammanställt ett informationspapper som numera ges till hanhundsägare som funderar på att kastrera sin hund hos oss.

Till dig som funderar på att kastrera din hanhund

Själva ingreppet är enkelt: man avlägsnar - under narkos- testiklarna, med ett litet snitt. Såret läker normalt på cirka 10 dagar och det är sällan komplikationer tillstöter. Eftersom det är testiklarna som producerar det mesta av könshormonet testosteron, innebär det att sådant beteende som styrs av sexualdriften förändras. Effekterna börjar synas successivt allt eftersom hormonerna minskar. Hunden är fertil tills de sista spermierna i sädesledaren är obrukbara. En kastrerad hund slutar ofta att urinmarkera revir och kissar därför mer för att tömma sig. Det finns däremot inga studier som påvisar minskade urinmarkeringar inomhus dock.

Det förekommer sällsynt att hunden drabbas av inkontinens. Mattare och mjukare päls är en annan bieffekt som kan uppstå. Risken för övervikt ökar då hunden intresse för mat ökar samtidigt som ämnesomsättningen går ner med cirka 20 %. Detta kan motverkas med att hunden utfodras med ett lågkalorifoder som ges i kontrollerade mängder.

Förändringen av intresset för tikar, revirmarkeringar och hanhundsagressivitet blir ofta mer markant, om ingreppet görs när hunden är ung, innan ett inlärt beteende uppstått. Samtidigt rekommenderar ledande personer inom beteendemedicinen att man skall låta hunden genomgå sin fysiska mognad för att inte förhindra att hunden utvecklar sin trygghet och självinsikt gällande sin sexuella identitet. Detta är en viktig komponent då man som flockdjur bygger sin självkänsla i relation till andra hundar.

Ett sexuellt betingat, inlärt beteende kan bestå även efter en kastrering av en äldre hund. Normalt upplevs hunden som "lugnare" eftersom den inte längre påverkas lika starkt av löptikar eller av andra hanar.

Beteenden som inte beror av könshormonet påverkas däremot inte! En hund som är aggressiv av andra skäl än testosteronpåverkan fortsätter att vara aggressiv även efter en kastrering. En osäker hund kan inte sällan agera aggressivt och en kastrering av en sådan hund kan medföra en ökad osäkerhet och därmed en ökad aggression.

Förmågan att naturligt kommunicera med andra hundar med dofter och feromoninformation förändras och minskar efter en kastrering. Detta kan innebära missförstånd i möten med andra hundar av båda kön och i olika åldrar. Svårigheten att kommunicera kan medföra problem för en redan ängslig, osäker / aggressiv hund.

Ofta minskar hundens intresse över lag för andra hundar, och den kastrerade hanen kan för andra uppfattas luktmässigt som en löptik. Det man kan se är att kastraten ägnar mindre tid att lukta på tikurin, och att benägenheten att uppvakta det andra könet minskar.

Dessa exempel ovan varierar förstås och det är inte alltid som dessa problem uppstår. De som väljer att kastrera sin hund för att förändra beteendet kan förstås också bli nöjda. Det jag vill ha sagt är det finns stora individuella skillnader och tyvärr inga garantier för att resultatet blir det önskade.

Ett sätt att ”testa” effekten av en testosteronsänkning är att ge en eller två injektioner av ämnet medroxyprogesteron som är ett kvinnligt dräktighetshormon. Man kan även injicera ett chip där effekten blir att själva testosteronproduktionen hålls nere i cirka 6 månader. Detta är inte lika effektivt som att avlägsna testiklarna, men det kan ge en indikation på hur hunden kan komma att förändras efter en eventuell kastration. Det ger en möjlighet att utvärdera hundens eventuella förändringar.

Om du fortfarande känner dig osäker på hur du bör göra, diskutera vidare med veterinären men också gärna även med någon som är utbildad inom hundens beteende då veterinärer sällan har kunskap om beteenden.

Det jag ville säga med den här texten är att jag vill att man noga skall tänka sig för innan man genomför ett för hunden stort ingrepp. Kastrering får inte ses som en ”quick fix”! Då kan det bli väldigt fel. Börja med att fundera igenom hur ni upplever er hund, är han osäker eller är han självsäker? Tycker man att det är svårt att avgöra, var inte rädd att ta kontakt med en kvalificerad person som arbetar med hundars beteende.

Det går inte att ångra sig efter att ett beslut att kastrera hunden har genomförts. En osäker hund som kastreras kan inte sällan bli än mer osäker då en viktig del av självkänslan och även intresset av att ingå i en grupp med andra hundar sitter i sexualiteten.

Beteendevetare inom veterinärmedicin och även inom etologin är numera överens om att kastrering inte löser några andra sk "problembeteenden" än de som är direkt orsakade av testosteron och att de även kan ha en negativ effekt då det gäller hunden naturliga beteenden då den är ett flockdjur. Man har börjat att frångå att kastrera allt fler tjänstehundar och arbetande hundar såsom, exempelvis servicehundarna och polishundarna.

Min personliga åsikt är att många problembeteenden går att lösa med kommunikation och träning på ett genomtänkt sätt, och att man skall vara försiktig med att kastrera hunden om man har en osäker hund. Jag är också lite frågande till argumentet att det är synd om en okstrerad hund för att den har sina naturliga drifter kvar, ofta känner man då att det blir "lättare" för hunden att slippa. Lättare för vem då undrar jag, för ägaren eller för hunden, handen på hjärtat.. Vi måste också fråga oss om det är etiskt försvarbart att ta bort ett organ enbart av orsaken att "det kanske blir sjukt".

Det finns tyvärr inga generella svar att ge då effekterna av kastreringen varierar kraftigt men mitt råd är att fundera igenom ert beslut noga i samråd med kunnigt folk som kan hjälpa till att råda gällande just er och er hund.

Jag hoppas att detta kan hjälpa er lite på vägen om ni funderar på en eventuell kastrering. Ju mer information man baserar sitt beslut på desto bättre beslut brukar man göra.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När den kända hundprofilen den så kallade ”hundviskaren” Cesar Millan har fått ytterligare en säsong på svensk television så blev det viktigt att strukturera och dela med mig om mina tankar gällande vår syn på hundar och hundträning och hur det går ihop med att vi verkar dyrka någon som Cesar Millan.

När jag ser Cesars program ser jag en man som ställer exakt samma diagnos på alla hundar, och detta gäller även deras ägare. Hunden är enligt honom i ett dominant och ibland även ett aggressivt tillstånd på grund av att ägaren gett för mycket kärlek och inte tillräckligt med disciplin. Ägaren måste bli en stark och bestämd ledare och hunden måste komma in i ett lugnt och undergivet tillstånd för att relationen skall fungera. Hans dominansteorier och vad någon som är så kallad dominant gör, är totalt tagna ur luften och följer inte alls vad modern forskning säger gällande flockbildning och relationer inom en varg eller vildhundsflock.

Enligt Cesar måste man korrigera hunden för att visa den vad den inte får göra. Detta görs bland annat genom att man använder olika halsband som tillfogar smärta på ett eller annat sätt, antingen genom att en tunn snara som ligger och trycker mot struplocket, hans egendesignade ”Illusion Collar” (som i Sverige säljs som ”Trofast”), stackelhalsband där långa piggar sticker in i halsen när man drar till i kopplet, och det har även använts elhalsband för att bestraffa olika beteenden. De senaste två nämnda halsbanden är inte ens lagliga i Sverige så TV har varit tvingade att ha varningstexter att man inte får göra som CM hemma.

Trots att vi gång på gång i programmen får se hur Cesar löser problem genom att fysiskt korrigera helt oförstående hundar, så tycker vi på något sätt att detta är helt ok. Jag undrar om vi hade tyckt att det varit ok om han gjort samma med en katt eller en häst.

Han sätter aggressiva/rädda /frustrerade hundar i allt för hunden svåra situationer och det slutar oftast i att hundarna reagerar kraftigt och då agerar Cesar med att trycka ner dom i marken eller genom att strypa syretillförseln samtidigt som han gärna kicksparkar till hunden i sidan. Det finns otaliga filmer på You Tube där hundar trycks ner på sidan med åtdraget koppel mot struphuvudet vilket till slut ger hunden blåa slemhinnor i en respiratorisk chock på grund av syrebrist.

Allt detta för att berätta att ”så gör man inte och nu är det andra spelregler som gäller”. Hundarna förstår ingenting av informationen på grund av rädslor, smärta och stress, och då stressnivån stiger på både folk och fä, så är det ingen nyhet att inlärningsförmågan går ner. Detta vet vi.

Vilket beteende man än arbetar med så handlar det om nyinlärning för att förändra det och då behöver man ett optimalt läge för att lära in nya saker som man som hund kanske tycker är svårt.

Till exempel kan tas ett hundmöte i koppel. Varför göra det så snabbt och svårt att den hunden som har problem känner sig tvingad att agera som den brukar? Varför inte börja med att förklara vad vi vill ha istället för att direkt kasta sig över och straffa felaktiga beteenden? Det blir djäkligt svårt att välja att göra ”rätt” om ingen har tagit sig tiden att förklara vad som förväntas av en om man är en art som tvingas leva efter en annan arts regler. Med andra ord har många hundar inte en chans att välja att göra rätt och det är inte i mitt huvud etiskt försvarbart att då fysiskt gå in och straffa. Vi har kartongen med bilden till puzzlet som skall läggas, hunden har ingen aning om vad vi anser är bra eller dåligt.

Hade vi med hunden som har problem med andra hundar i kopplet tagit oss tiden att först utvärdera den fysiskt så att inga sjukdomar eller smärtor i rygg/nacke/höfter/armbågar eller liknande, har gjort att den blir stressad vid dessa möten då man som hund gärna går upp i varv och drar mer i kopplet och det då kanske gör ont i nacken varje gång man gör så. Har man då alltid en främmande hund framför sig samtidigt som det gör ont kopplar man ihop dessa två händelser och då blir den andra hunden orsaken till smärtan. Detta är inte helt ovanlig orsak bakom hundutfall i koppel.

Andra orsaker till generell stress hos hunden kan vara att den har hormonrubbningar, sköldkörtelrubbningar, leverförändringar, magsår, katarrer med mera. Detta bör alltid utredas och uteslutas av veterinär. Sen spelar ju förstås dåliga erfarenheter och förväntningar in på vilket beteende man erbjuder i pressade situationer.

Varför vill man skapa en relation där hunden uppfyller dina önskemål genom en önskan att undvika problem istället för att skapa en hund som samarbetar med dig för att den vill uppnå något utan att vara rädd för att göra fel. Vill vi verkligen ha en ”lugn och undergiven” hund som är Cesars riktord?

Hur ofta tar vi oss tiden att säga bra, där gör du rätt, belöna för de rätta beteendena jämfört med hur ofta vi korrigerar och säger ”nej” då hunden gör fel. Tänk att leva så, ingen säger vad dom vill att ni skall göra men så fort ni gör fel är dom på dig…. Har ni tänkt på det?

När folk hävdar att: korrigerar och dominerar gör djuren själva mot varandra, så finns det många problem med det argumentet. Dels är vi inte hundar, hundarna tror inte att vi är hundar, dels så korrigerar vi ofta helt naturliga beteenden som en annan hund i samma flock aldrig skulle korrigera.

Vi tar exemplet med hunden i kopplet, den gör ett frustrerat utfall i kopplet på grund av att den känner sig trängd i situationen och vill öka avståndet till den andra genom att göra detta utfall. Vad händer? Den får en avhyvling av sin flockmedlem som går bredvid. Logiskt? Är detta något vi kan tro får hunden att förändra sitt beteende? Knappast. Dessutom så sker det ytterst sällan fysiska korrigeringar i en grupp med hundar som har tillräckligt med resurser och utrymme.

Hundar bildar sociala grupper där den som är bra på något får göra just det och en annan gör något annat osv. Ingen gör allting och det är absolut ingen som tvingar någon med våld att följa efter flocken, att följa efter görs alltid helt frivilligt. Vid en eventuell konflikt rullar den just då mer osäkra över och lägger sig på sidan. Detta är ett beteende som erbjuds, inte något som den aggressivare hunden trycker ner och håller fast. Så att bli fasthållen på det sättet mot marken upplevs nog snarare som att man är ett byte i en mycket allvarligare situation, med andra ord pratar vi om dödsångest.

Dessutom ger TV-programmen en illusion av att allt går att lösa väldigt fort om bara ”rätt” man håller i situationen. Gör detta att folk känner sig duktigare och gladare som hundägare eller ger det snarare en känsla av att inte duga? I denna frustration är det lätt att börja ta till med hårdhandskarna och ryta till lite högre och kanske även rycka till i kopplet för man vill att folk ska se att man inte tolererar att hunden ”dominerar ”situationen. Det kan vara väldigt förstärkande för oss som frustrerad generad hundägare att få bli riktigt arg och hunden ser ju direkt ut som att den äntligen fattat, nedsjunken kroppshållning, sneglande blick och den slickar sig om munnen. Problemet är bara att hunden intar denna kroppshållning för att lugna sin ägare och dessa situationer stärker verkligen inte relationen eller förtroendet för människan, och med stor sannolikhet har den dessutom ingen aning om varför det skedde.

Tar man inte tag i varför ett problembeteende uppstår, utreder och förändrar genom att ändra hundens kunskap, förväntan och känsla, utan bara korrigerar hunden varje gång det utför beteendet, är det samma som att sätta en kork i rumpan på hunden när den har diarré, du löser problemet för stunden, förr eller senare kommer den korken flygande och då har du ett helt annat problem, vare sig du är känd från TV eller inte.

Jag arbetar själv och är utbildad inom beteende och inlärning och jag anser att jag har på fötterna att på detta vis ifrågasätta vad vi håller på med då vi sätter en man som Cesar Milan att svara på våra frågor om hunden. Hans kunskap tar slut där våldet tar vid, och den dagen han försöker sig på att träna en späckhuggare med samma metoder lär han få tänka om för de är inte lika lätta att fysiskt kränka som en hund, i alla fall inte utan att åka dit själv.

Vad jag ville säga är att det finns andra metoder där man inte sätter djuret i en känsla av maktlöshet och rädsla, smärta, inlärd hjälplöshet utan man arbetar med en utformad träningsplan där man ökar svårigheterna med små, små steg så att hunden har möjlighet att förstå och lära sig nytt, ett samarbete baserat på förtroende, samarbete och glädje.

Vi har kommit långt i vår kunskap om dominansmyten, flockens uppbyggnad, hunden naturliga beteenden och om hur inlärning fungerar, varför låta en TV kändis dra oss 20 år tillbaks i tiden till samma tid då man kallade det att ”bryta in” hästen, break in. Vi är bättre än så.

Hälsningar
Jenny Marek
Leg. djursjukskötare, klickertränare och beteendeutredare
Nosvis Klickerkunskap

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jämför man orden berikning med aktivering så skulle jag vilja särskilja dessa två uttryck genom att säga att berikning går ut på att tillgodose en miljö där man har gett djuret en möjlighet att utföra de grundläggande naturliga beteenden som alla djurarter har.

Man kan jämföra med hönan som nu enligt lag skall ha tillgång till ett rede, sittpinne och dessutom ha möjlighet till att sandbada. Detta har lagstadgats då dessa beteenden är så viktiga för hönans välbefinnande att det inte går att kompromissa med dessa möjligheter om man skall värna om hönans väl. Djurparkerna jobbar mycket med berikning av miljöer, för att senare även erbjuda aktiverande sysselsättningar utöver den berikade miljön. Alla behöver vi grundbitarna tillgodosedda först innan vi kan förväntas att utföra arbete och annat.

Gällande våra hundar är det mycket av deras jaktbeteende vi ser när vi pratar naturliga beteenden. Detta kan orsaka situationer som i sin tur kan ställa till det för både dem och oss i den vardag vi lever i. Hunden har även andra viktiga grundläggande beteenden som vi kan fundera på hur vi skall kunna tillgodose en möjlighet att utföra. Exempel på detta kan vara, revir, -en plats i hemmet där man kan sitta och hålla koll, en bädd där man kan bädda med flera filtar inne i en grytliknande koja, tugga, slita, gräva, skaka, leta, välja, försvara… ja listan hur man presentera maten, tuggbenen, är oräkneliga och här är det bara fantasin som stoppar er.

Jag tänkte här skriva lite om ett sätt att verkligen berika 99% av alla hundars behov av jakt med hjälp av

Först och främst: var inte oroliga att ni skapar en skogstokig jaktgalen hund om ni provar på det, man kan inte skapa ett behov som redan finns, ni tillgodoser behovet vilket i många fall faktiskt gör din hund lugnare med att kasta sig iväg på egen hand, dels för att den kanske redan känner sig nöjd med det den fått genom spåret du lagt och dels för att du faktiskt skapat lite regler runt jakten.

Det ger hunden en ökad självsäkerhet då det plötsligt är den som spelar huvudrollen i filmen.

Det får många hundar att bli duktiga på att fokusera och att gå ner i varv trots att dom tycker att det är det roligaste dom vet. Slarvar dom, tappar dom spåret, och det vill dom inte….

Det är en bra motionsform då hunden får använda sina muskler under kontrollerade former i ojämn terräng.

Man kan gå vidare och utbilda sig till ett eftersöksekipage. Det kan vi aldrig bli för många av. Ett eftersöksekipage arbetar tillsammans med jägare för att hitta påkört eller skadat vilt. Här är ju hunden en överlägsen arbetskamrat.

Det bästa är om man har tillgång till riktigt blod av gris eller nöt, detta går ofta att få tag på genom jägare, även vissa charkdiskar kan ha blod till försäljning. På min klinik säljer vi även blodpulver som är gjort av torkade röda blodkroppar. (”Harpers” är leverantören). Detta kan man använda istället och då blandar man upp pulvret med vatten för att få ”blod”.

Sen behöver man något som man drar i spåret och sen även lämnar i spårslutet. Det optimala här igen är ju om man kan få tag på den riktiga varan i form av en klöv av rådjur, älg eller dovhjort. Man kan använda vildsvin, men det tyckte i alla fall min hund var lite läskigt… Annars får man väl använda något annat hunden uppskattar, falukorv, grisöra eller dylikt.

För att kunna droppa/ stämpla blodet i spåret behöver man en spårstav med skumgummistämpel som doppas i blodet för att sedan stämpla marken, eller lättast är kanske en diskmedelflaska (ordentligt diskad) som man helt enkelt droppar blodet ur.

En sele och spårlina är klart att föredra om man tror att man vill göra det här mer än en eller två gånger. Dels blir tillbehören signaler för hunden om vad som förväntas av den och dels är det en säkerhet att inte ha hunden i halsband om man skulle tappa den, eller att den skadar nacken om den drar kraftigt under spårningen.

Sätt din hund och låt den lukta på blodet och klöven. Be någon hålla eller bind upp hunden medan du går iväg allt medan hunden tittar. Stämpla med blodet varje halvmeter och dra klöven efter dig i ett snöre. Var noga att inte kliva där du har satt blod för då drar du med dig lukten vart än du står och går. Första gången går du bara rakt in på ett rak linje in i skog eller högt gräs så att hunden inte ser var du lämnar klöven. Gå cirka 50 meter. Ha gärna vinden i ryggen när du lämnar hunden och efter att du avlämnat klöven gör du en u- sväng och återgår i lä så att dina återgångslukter inte blandas med spåret som går ut till klöven. Hämta hunden och ta på selen och linan som helst 10- 15 m. lång. Fråga hunden, var är spåret? Jag tror att de allra flesta hundarna redan här drar iväg som streck i skogen och då är det din uppgift att hänga med och försöka att inte störa. När hunden hittar det som är lagt i spårslutet är det viktigt att man inte berömmer som man brukar göra när man tränar utan att man faktiskt blir GLAD, glad som om det vore den borttappade plånboken hunden har hittat. Detta därför att vi vill försöka hålla alla associationer med träning borta. Det vi gör är att skapa en lite film för hunden där han får spela huvudrollen och vi bara får vara med på ett hörn., en statist. Hunden skall därför få behålla det den hittat och den skall få göra precis det den vill med sitt byte, bära, äta, gräva ner, kampa osv. Det bestämmer den helt själv.

Nästa spår kan man göra svårare genom att hunden inte får se spårläggaren, (du själv eller annan person), och att man låter spåret ligga i 2 -3 timmar innan man går spåret. Än så länge skall man inte göra för många vinklar eller andra svårigheter som bloduppehåll eller annat, det lägger man på senare. Fortsätt att bloda varje halv meter.

När man har kommit in i det hela och hunden har förstått vad det hela handlar om så gör man spåren successivt svårare genom att förlänga spåret, ha längre avstånd mellan blodmarkeringarna, göra skarpa vinklar, gå över sumpområden, bäckar, grusvägar, berg osv. Man förlänger tiden spåret skall ligga innan man går det för att göra spårkärnan mer koncentrerad. Detta innebär också att dofterna som av ett färskt spår ligger uppe i luften och i buskar och annat, är försvunnet och spårbilden för hunden blir väldigt annorlunda.

OBS. Gör man ett spår som skall ligga ett tag innan ni går det så var noga med att binda fast klöven så att inget annat djur hinner före och sno den…

När hunden har börjat gå lite längre och svårare spår är det viktigt att ha med vatten till den. Detta är på grund av att hunden jobbar hårt och när den spårar torkar slemhinnorna ut i nos och munhåla.

Skulle hunden bli osäker i spåret och stanna upp och vända sig mot er för att få hjälp, försök att låtsas som ingenting, för annars blir det lätt en vana att det är så man gör om det blir svårt och för en gång skull så vet du ju verkligen inte mer än din hund, i alla fall inte om du inte har lagt spåret själv och snitslat. Du kan ju fråga igen, (som helt okunnig människa) ”Var har du spåret?” – utan att visa med kroppen eller linan att du tror hitåt eller ditåt…..

Ser du snitslar och hunden verkar gå en bit ifrån eller att den börjar cirkla så följ bara efter, du vet som sagt inte var spåret ligger, för vindar, temperaturer, höjdskillnader, vegetation och annat påverkar spårkärnan så nästan alltid gör hunden rätt fast man tror sig veta att ”här är det inte”- tro mig, det misstaget har jag själv gjort många gånger… - stressar han och springer för fort, får du försöka att lugnt hålla igen honom så att ni båda hinner med.

Så summan är väl faktiskt ”lita på din hund” och försök att störa honom i linan så lite det går.

Så, var inte rädda, ut i skog och mark! Prova på blodspår för jag kan lova er att så mallig som man blir när ens egna geniala hund hittar en gammal fot av en älg i skogen, så mallig har jag aldrig förr blivit vare sig i utställningsringen, eller lydnadsplan eller något annat mina hundar har gjort och presterat i, för det här, det här kan jag själv inte ett jota om och det är min hund som tar befälet och visar mig hur det går till i hans värld, och där är det en ära att få hälsa på!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

”Nej” har väl aldrig varit en bristvara i hundägarens vokabulär om du frågar mig istället för att fråga Fredrik Steen.

Jag upplever det precis tvärtom då jag dagligen arbetar med frustrerade djurägare som förtvivlat säger nej till sina hundar mest hela tiden, hundar som ibland vare sig lyssnar och som ofta för den delen inte heller förstår innebörden, -betydelsen som ägaren bestämt sig för och denna betydelse varierar inte sällan beroende på situation och tillfälle vilket oftast inte gör det lätt för en hund att hänga med på och kunna förstå.

Hur ofta säger vi egentligen ”rätt” jämfört med hur ofta vi säger ”nej”? Hur ofta har vi tagit oss tiden att lära in vad vi vill att hunden skall göra istället för att den gör det som orsakar vårt nej. Detta borde snarare tas upp för diskussion.

Ofta säger den frustrerade ägaren att- ”jag vill inte att hunden skall göra si eller så”. Då brukar jag fråga vad vill du att den skall göra istället? Skrämmande ofta har de ingen bild av vad de vill ha och det betyder ju i sin tur att hunden inte kan ha en chans att veta.

Vad ”nej” i verkligheten betyder för hunden i fråga kan ju dessutom variera kraftigt , är det en kastad plastpåse full med tomburkar, eller ett kort snärtigt ryck i ett koppel, ett rytande som för hunden innebär ett förestående obehag på ett eller annat sätt? Kanske är nejet en borttagen möjlighet att få det man vill, till exempel en dörr som stängs om man försöker att tränga sig ut och förbi, kanske är det en ägare som säger, ”hoppsan, där blev det fel” och som tydligt visar att den förväntade belöningen kommer att utebli? Det finns många sätt att få en hund att avbryta ett beteende, frågan är vilket sätt man väljer att göra detta på och vilken grund man baserar sitt beslut på. Är man sköldpadda kan man bitas…. ;)

I FS debattartikel hävdar han att bristen på nej hänger ihop med en viss sorts instruktörer med en viss inlärningsmetodik och på grund av deras okunskap . Jag hävdar tvärtom att bristen på att kunna skapa, som jag ser på det, en ram som skapar korrekta förväntningar för hunden om vad beteendet skall leda till,-att detta är helt oberoende av vilken metod eller brist på metod man har valt att använda. Det beror förstås på kunskapen hos personen i fråga oavsett metodik.

Däremot beror det på i mina ögon på okunskap när man anser sig ha rätt att korrigera en individ som inte har en chans att välja att göra rätt, och det ligger okunskap bakom den förutfattade meningen om att bara för att någon arbetar med positiv förstärkning för att få fram ”rätt” beteende automatiskt inte har regler och ramar för sin hund. Då glömmer man bort att det finns något som heter negativt straff och en då för hunden inte önskvärd konsekvens efter beteendet.

Jag anser även att de som arbetar med att fokusera på att se till att hunden tjänar på att göra rätt, att den inte är rädd för att göra fel och att man som sagt försöker att förklara för hunden hur bilden på kartongen till puzzlet vi lägger ser ut, innan hunden skall börja göra fel, är de personer i hundvärlden som är de mest uppdaterade gällande kunskapen om hur inlärning fungerar och vad som är effektivast- utan tråkiga bieffekter.

Det är just dessa som går på kurser och föreläsningar själva, just för att för att få nya infallsvinklar, hålla sina kunskaper uppdaterade och dessa personer är allt annat än rädda för att arbeta praktiskt både med sina egna och andras hundar både när det gäller ”träning av tävlingsmoment” eller förändring av redan befintliga hundbeteenden som i vår människovärld orsakar problem på ett eller annat sätt. Flera tävlar med sina hundar på internationella nivåer med mycket goda resultat. Detta är min erfarenhet.

Att man har tillgång till att få ut sina egna tankar och metoder till TV eller annan media som till exempel tidningen Hundsport ,vilka båda har stor genomslagskraft ut till den vanliga hundägaren, medför i mina ögon automatiskt ett större ansvar hos dessa personer att måla upp hela bilden av beteendeutredningar och träning.Med detta menar jag korrigeringarnas för och nackdelar, hur förstärknings-metodiken fungerar med negativt straff som motpol till den positiva förstärkningen och framför allt även ta upp vad som är en hunds grundläggande behov, vad den kan uppvisa för beteenden som är helt naturliga, varför arten, individen reagerar som den gör i specifika situationer. Allt detta istället för att enbart gå in och korrigera symptomen som hunden uppvisar i form av olika beteenden.

Ofta hör man att ”jag använder aldrig positiva korrigeringar då vi tränar trix och lydnad, då skall hunden tycka att inlärningen är rolig. Däremot är det en annan femma när vi talar om vardagslydnad, då kommer korrigeringarna och nej fram för då är det allvar. Då skall hunden vilja följa mina steg och mina förehavanden för det är naturligt för hunden att följa och lyssna på mig. Gör hunden fel här har jag rätten att korrigera på ett för hunden obekvämt sätt”

Problemet med detta resonemang är att inlärning är inlärning, oavsett vad man lär hunden. Det är ingen skillnad på om jag vill lära min hund att gå ett snyggt fritt följ eller om jag vill lära hunden att springa bort och lägga sig på en matta i hallen istället för att hoppa på faster Ulla när hon kommer och hälsar på. Däremot om det ligger en känsla såsom frustration eller rädsla bakom beteendet så måste man även arbeta med att förändra orsaken till att hunden känner som den gör istället för att bara trycka undan beteendet med hjälp av inlärning eller för att hunden på grund av förväntad korrigering inte vågar uttrycka det den vill.

Dessutom är de flesta beteenden som vi människor anser vara ”problembeteenden” i vardagen fullkomligt naturliga beteenden för hundar, och bara av den orsaken har vi om inte något annat ett etiskt ansvar att se till att vi har gjort allt vi kan för att tillgodose hundens behov av att få utlopp för dessa behov. Exempel på detta kan vara hunden som plötsligt blir en mycket mer harmonisk individ som inte behöver uppvisa ”problembeteendet” längre då man berikat miljön med en utsiktsplats, fysiska utmaningar såsom springa, gräva, klättra, födosöksbeteende och allt annat en hund behöver.

Detta tycker jag tål att tänkas på istället för att ägna tid och utrymme i det offentliga rummet åt att öka klyftan mellan ”vi och dem” som jag anser att både Barbro Börjessons och nu Fredrik Steens artiklar gör. Är man en offentlig person som många ser upp till, innebär det inte bara att ha ett stort utrymme för sina egna åsikter, det innebär även att hålla sig uppdaterad med även andra metoder och tankesätt än sitt egna och att kunna ta emot kritik för de i mina ögon mycket nedlåtande och generaliserande uttalanden som gjorts i tidningen Hundsport på senare tid .

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Klickerträna en katt? ! - går det? Jo då, titta på den här filmen hur man kommer igång.... Ibland är det lättare att få se med egna ögon än att läsa om det.

Karen Pryor som står bakom filmen är den som anses stå bakom att klickerträningen fördes över från andra djurslag som delfiner och liknande in i våra sällskapsdjurs träning.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lägger in en länk till en fin liten film om en glad liten katt som gillar att attackera anklar.... Med hjälp av klickerträning lär sig den lille att sitta på en matta istället och även att följa en "target"pinne som han skall nudda med nosen.

Man ger kisse en möjlighet att välja ett alternativt beteende istället för att bara säga nej och inte tala om vad att man vill att han skall göra istället.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är ett privilegium att dela sitt liv med en katt!
Katten är normalt sett ett ensamlevande rovdjur, som från början själv valt att leva i människans närhet. Den behöver alltså ingen annan för att överleva. Samtidigt är det ett djur som lätt blir stressat och oroligt om dess närmiljö inte uppfyller kattens behov av att få leva och själv ta beslut som bottnar i dess genetiska arv av att vara i grunden ensamlevande.

Katten behöver förutom en egen ostörd plats för mat och vatten, en låda med sand och en sovplats. De behöver även utrymme och möjligheter att utföra sina jaktbeteenden, klösmarkeringar och liknande naturliga rörelsemönster. Katter är mycket revirtänkande och behöver känna sig helt trygga i sitt område.

Flera katter?
En vuxen katt får sällan ut något av en annan katts sällskap, men självklart finns det undantag!

Vill man ha fler än en katt bör man välja två syskon som kan växa upp tillsammans och då skall man välja de två som verkar spendera mest tid ihop. De har ett fysiskt behov av att leka och brottas tills de blir könsmogna, men därefter avtar detta behov. Därför kan det bli mycket stressande för en vuxen katt att få en "inkräktare" i form av en annan katt, hund eller till och med ibland bebis eller ny pojkvän in i deras revir.

Har man fler än en katt skall man tillgodose allas behov av enskildhet gällande egen låda, mat och sovplats.

Detta innebär i praktiken varsina lådor, matskålar, sovplatser som är utplacerade på olika ostörda ställen.

Matskålen får gärna vara uformad så att katten inte slår i sina morrhår då den äter, ett fat brukar fungera utmärkt. Har man en katt som inte är hetsätare eller överviktig är det alltid att föredra fri tillgång på foder. Det lättaste är att tillhandahålla torrfoder av bra kvalitet hela dagen och att komplettera med blötfoder dagligen för att öka vätskeintaget, (då minskas risken för problem från urinvägarna).

Vattenskålen skall även den vara tillräckligt vid för att slippa slå i morrhåren, materialet kan vara av keramik eller glas, undvik rostfritt stål.
Katter vill gärna se vattenytan så fyll upp skålarna till bredden dagligen och placera ut ett antal på olika lugna ställen där katten rör sig.
De vill inte ha vattnet brevid sin matskål!

Detta kan bero på att katten är ursprungligen ett ökendjur och då dricker man inte vatten som är i närheten av funnen föda. Därför kan man ofta se att katter som har vattenskålen brevid sin matskål ofta söker sig till rinnande kranar, vattenglas, duschar och annat.

Sovplatsen skall även denna vara på ett ställe där katten känner sig trygg, gärna högt upp där den kan ligga och spana. De uppskattar värme så därför kan man se hur katten söker upp solfläckar på golvet, eller vid element. Även katter som inte gillar varandra kan samsas på ett ställe för att få tillgång till värmeresursen.

Kattlådan är mycket viktig för katten. Det är här den är som mest utsatt för angrepp från inkräktare.
Igen, en låda per katt, utplacerade på separata lugna ställen. Det finns även de individer som kräver olika lådor för avföring och urin...
Lådan bör vara tillräckligt stor för att katten skall kunna fysiskt få plats att snurra och gräva då den täcker över med sand.
Sanden skall helst vara finkornig utan lukttillsats och med ett djup på minst 5 cm, för att lättast kunna hålla hygienen i lådan underlättar det om sanden är hårdklumpande.

Det varierar om katten föredrar lock på lådan eller inte, vissa vill kunna se sig omkring och andra upplever det som tryggt med ett skyddande lock. Tips är att köpa en stor låda med höga kanter som man kan välja att ta av locket på om katten föredrar det framför med.
Töm gärna dagligen speciellt om lådan har lock.

Aktivitet och mental stimulans är extra viktigt för en innekatt. De föredrar ofta leksaker som glittrar och är föränderliga i färg och form, (detta kan man märka när julgranen skall kläs)....

Katter leker inte så länge och de brukar tröttna efer cirka 10 minuter, så låt inte alla leksaker ligga framme hela tiden, utan ta aktivt fram dem och lek tillsammans med din katt, gärna flera gånger per dag i korta pass.

Vill man aktivera sin katt kan man också ställa matskålen på luriga ställen som gör att katten får leta, lägga torrkullor i en petflaska som man gjort hål i så att lukten kommer fram och en eller två kulor rullar ut precis så ofta att katten inte tröttnar på leken. Man kan förstås även lära sin katt olika trix med hjälp av klickerträning. Endast din fantasi sätter gränserna!

Klösbrädan bör vara så hög att katten kan klösa utsträckt uppåt i sin fulla längd. Man kan prova att gnida in brädan med färsk kattmynta för att väcka kattens intresse.

Utsikt är roligt, så om det är möjligt, tillgodose gärna hyllor klätterträd och annat för katten att klättra på.

Utekatten har ofta ett händelserikt liv och kommer ofta mest hem för att få kärlek, mat och för en trygg sovplats.

Har man en kattlucka bör man vara medveten om att den trots att den ger katten en underbar frihet, även kan orsaka en stress om andra lukter kommer in via den. Det kan ju också komma in andra katter utifrån! Så se till att inte placera mat, sov och lådplats i närheten av kattluckor och andra dörrar.

Är det så att din katt konstant råkar i bråk med grannkatten, se till att hålla din kisse inne vid gryning, skymning och nattetid då katterna är som mest aktiva med att jaga och att patrullera sina revir. Man kanske kan göra upp med grannen om att släppa ut respektive katter på olika tider för att undvika slagsmålen.

Katten är en underbar liten vän som lever i en aldeles egen värld som snurrar kring deras egon.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

– För att kunna hjälpa katten på alla plan behöver man veta hur djuret naturligt fungerar och vilka behov djuret har. Mentalhälsa ingår i de grundläggande behoven, säger djursjukvårdare Jenny Marek, som håller kurser för kattägare på Smådjursakuten i Kungälv.

Jenny Marek har arbetat som djursjukvårdare i 17 år och har genom tiden upptäckt hur viktigt det är att ha kunskap om djurs naturliga beteende. Förra året startade hon upp kattkurserna och behovet har visat sig vara stort.

– Man har inte med sig katten utan det är teoretiska kurser för kattägare. Vi går igenom hur katten fungerar och vad som är deras grundläggande behov. Nu är det till exempel lagstadgat att höns ska ha sin pinne, ett rede och ett sandbad, säger Jenny Marek.

Vad måste en katt ha?
– Katten är i grund och botten ett ensamslevande djur och det innebär i ett flerkattshushåll att det kan bli problem om man räknar katten som en i en flock och till exempel bara har en sandlåda, säger hon.

Ungt husdjur
Katten har levt parallellt med människan i cirka 6 000 år. Bara de senaste 100 eller 150 åren har katten levt som ett husdjur med människan.

– Därför lyser det vilda hos katterna igenom. Vad vi märker nu är att katten är ett lättstressat djur. Man ska helst inte byta arbetstider eller byta pojkvän, katten vill att saker och ting ska vara på sin plats och inte förändras. De blir stressade om det kommer nya katter till området och därför kommer de till oss med bitskador efter slagsmål, för hade de levt utan oss hade de valt att sticka därifrån men det gör de inte nu, säger Jenny Marek.

Stressen kan visa sig på olika sätt: katten kan få problem med urinvägarna, ett aggressivt beteende, ett överdrivet markerande och en del katter putsar sig så mycket att de slickar av sig pälsen.

Vad kan du som kattägare göra?
– Det är jättesvårt att svara på generellt. Har man tre katter är det svårt för mig att säga att de ska göra sig av med någon och det kanske inte heller är det som är problemet. Men har man tre katter ska man se till att de kan leva parallella liv, att man har tre lådor och egna platser för mat och vila.

Flytta vattenskålen
Jenny Marek berättar att katter är ökendjur och menar att det finns en mycket viktig sak som alla kattägare måste känna till.

– Katter är känsliga för om vattnet luktar och kan välja att inte dricka om det luktar mat från vattnet. Så flytta vattnet från matskålen och ha så stora skålar så att de inte slår i sina morrhår, då kommer katten dricka dubbelt så mycket och då förebyggs en del urinvägsproblem, säger hon.

Att det har tagit tid för oss människor att se kattens behov har att göra med att katten alltid skött sig själv.

– Nu lever de så nära oss att vi ser problemen, som att de kissar på fel ställe. En del har känt sig tvingade att avliva katten fast det är ett naturligt beteende som till 90 procent är baserat på stress. Väljer man att ha flera katter så kan det gärna vara syskon för då är det större chans att de har utbyte av varandra. Syskon kan bli väldigt tighta. Eller välj den katt som är lugnast i kullen.

Catrin Hansson
catrin.hansson@kungalvsposten.se
0303-20 68 21
fredag, 16 oktober 2009

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Om man tänker sig att allt som vi utför är ett beteende som orsakas av olika stimuli utifrån eller inifrån blir det ganska tydligt. Ett exempel på ett yttre stimuli kan vara en hare som springer framför hunden eller att matte hämtar ett koppel. Ett inre stimuli kan vara hormoner som får en individ att bete sig annorlunda än normalt.

Detta innebär att det man utför som ger utdelning, ger i sig en tillfredställelse, som i sin tur gör att frekvensen på det som utförs ökar.

På samma sätt blir ett beteende som inte fungerar mindre frekvent för det finns ju ingen anledning att göra på det sättet. Det är detta vi utnyttjar då vi arbetar med inlärning. Man kan välja att bestraffa/korrigera fel beteende för att få dem att minska i frekvens eller så fokuserar man på det som är bra och ser till att detta lönar sig för djuret att utföra. Då kommer det att upprepas!

Med positiv förstärkningsträning har man valt att försöka få fram en högre frekvens av det man vill ha och detta gör man genom att belöna djuret där det gör rätt eller utför något som vi önskar.

Tänk er två personer som står och pratar med varandra, båda personerna har varsin hund som också vill hälsa på varann. Hundarna tjafsar och drar i kopplen. Ägarna blir irriterade och säger:-SITT , sluta, lägg av osv. Hundarna lyssnar inte direkt och till slut får de en korrigering med ett ryck i kopplet så att de kommer av sig. Båda hundarna känner att stämningen är lite tryckt och sätter sig ner för att inte råka i trubbel. Mattarna tar tillfället i akt och fortsätter att prata.

Till slut kan den ena hunden inte hålla sig längre utan han studsar upp och situationen börjar om.... Mattarna får ingen ro att prata och kommer överens om att de ringer varann senare. De lämnar och går var och en hem till sitt.

Tänk igenom, lärde sig någon något av detta? Kanske lärde sig ägarna att detta inte fungerar så bra, men kommer det att bli annorlunda nästa gång de träffas? -Nej, jag tror inte det.

Hur skall man då göra för att kunna få i lugn och ro möta en vännina för att snacka en stund?

Med positiv inlärning skulle jag först och främst tränat på små delar i en miljö som gör det lättare för hunden att göra rätt. Kanske hade jag arrangerat en situation där avståndet till den andra hunden var lite större, allt för att göra förutsättningarna lite lättare. Då hunden för ett ögonblick klarade av att kanske titta på mig, sätta sig ner eller kanske till och med kanske lagt sig ner, hade jag varit mycket snabb att belöna för detta. Jag hade också sett till att belöningen levererades på ett sätt som förstärkte hundens position. Till exempel hade jag böjt mig ner och gett belöningen nere vid marken om hunden lagt sig ner. Så länge hunden håller den lugna attityden hade jag fortsatt att belöna på ett lugnt sätt, med mat, smek och en lugn berömmande röst. Det är inte lätt att göra rätt om man inte har fått det förklarat för sig vad som är rätt... Är det så att hunden vill fram till den andra hunden kan jag även använda rörelse emot den andra hunden för att belöna rätt lugna beteende hos den oroliga hunden. Är du lugn får du gå fram, är du orolig, drar i kopplet, tjatar då går vi antingen bakåt eller stannar. Jag har kontroll på konsekvensen av vad hundens beteende leder till.

Personerna i exemplet ovan uppmärksammar överhuvudtaget inte för hunden att den gör rätt då den ju faktiskt sätter sig ner och detta är ett vanligt misstag vi gör.Vi utgår ifrån att hunden skall förstå att, så länge den inte blir bråkad med så gör den rätt.

Tänk på det som att hundens/ kattens liv med oss och våra regler är som ett pussel. Vi har lagt rabarber på kartongens framsida med den färdiga bilden men hunden har inte en aning om hur bilden skall se ut.

Ge hunden en chans att kunna erbjuda rätt beteende genom att vara duktig på att berätta för den med tydliga signaler när den gör rätt!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jämför de två sätten och se vilken skillnad det kan bli då man ger hunden ett eget val och talar om vad det är man vill att den skall göra istället för att hålla fast den samtidigt som man säger nej, när den försöker värja sig.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Individuell litteraturstudie inom distanskursen “Hundens beteendebiologi 2” (ETE280), Vt-2007.

Uppsatsen är en introduktion till att träna sin hund med en metod som bygger på positiv förstärkning av operanta (operanta = aktiva) beteenden. Jag går först igenom de teoretiska grunderna för de inlärningstekniker som används inom klickerträning och sen går uppsatsen vidare in på hur man praktiskt går tillväga för att komma igång med träningen.

De flesta som hört talas om klickerträning känner nog till att det är något som kan användas i nyinlärningssituationer då det gäller att lära in trix och andra cirkuskonster. Positiv operant inlärning går att använda till att forma fram alla olika sorters beteenden. Detta helt utan att använda negativa metoder med tillförda straff av olika slag. Jag har med egna ögon sett att det kan vara en mycket effektiv metod att till exempel träna bort aggressivitet eller osäkerhet hos en hund. Så det är inte bara en inlärningsteknik att leka med. Träningen med klicker har hjälpt många hundar och deras ägare med beteenden som ställt till stora problem för dem.

Jag håller just nu på att utbilda mig till klickerinstruktör och har blivit helt fascinerad av känslan av att äntligen få en bro mellan hundens korrekta beteende och mina belöningar. Istället för att behöva instruera hunden och kanske dessutom hindra honom från att göra fel, kan jag genom att förstärka det rätta beteendet, få en glad och aktiv hund som älskar att lära sig! Jag skall i denna uppsats kort försöka förklara hur detta går till.

Man använder sig av positiv förstärkning, negativt straff och extinktion för att förändra ett beteende.(se nedan)
Man använder sig av hundens egen initiativförmåga, med så lite tillförd hjälp som möjligt från föraren för att få fram det önskade beteendet.
Systematiskt användande av en betingad förstärkare, (i det här fallet en klicker).
Man bygger på beteendeanalytisk teori och fokuserar på det uppvisade beteendet.

	Tillföra stimuli	Ta bort stimuli
Beteende mer sannolikt	Positiv förstärkning	Negativ förstärkning
Beteende mindre sannolikt	Positivt straff	Negativt straff

Detta innebär i praktiken att man förstärker de beteenden man vill få mer av, och ignorerar och ser till att de beteenden man vill minska frekvensen på inte ger hunden någon utdelning.

Ett praktiskt exempel på positiv förstärkning är till exempel då hunden spontant kommer upp till ägarens sida, (då den springer lös på promenaden), och ägaren tar tillfället i akt att klicka och belöna. Sannolikheten för att hunden kommer att prova detta en gång till ökar och beteendet har nu förstärkts om det upprepas. Men märk att man inte kan kalla detta för en positiv förstärkare om hunden inte mer frekvent utför beteendet. Detta beror då på att hunden kanske inte förstod sambandet, om klicket och belöningen inte inträffade samtidigt som beteendet utfördes. Det kan även vara så att belöningen som erbjudits inte uppfattas av hunden som en belöning. Exempel kan vara en leksak som hunden inte uppskattar eller att hunden inte gillar den sorts godis som erbjuds. Förstärkaren bedöms efter den effekt den får, inte vilken förväntad effekt den hade! (2) Det är mycket viktigt att erbjuda en förstärkare som uppfattas som en sådan. (11) Ett exempel på negativt straff kan vara då en hästskötare står och matar sin häst med äpplen i boxen. Hästen blir sur på henne och börjar hota henne för att få mer äpplen, skötaren lämnar då boxen och tar med sig allt godis. Hästen blir utan belöning då den uppvisade ett beteende som inte tolereras - negativt straff. Men det blir endast ett negativt straff om hästen har förstått sambandet och minskar frekvensen på sitt beteende. På samma sätt kan en hund som blir släppt då den biter efter sin ägare vid en kloklippning se detta som en förstärkning, och sannolikheten ökar då för att hundens beteende förstärks.(2,11) Extinktion är motsatsen till att ett beteende förstärks varje gång det utförs. Vid extinktion belönas hunden aldrig för ett beteende som den tidigare har tjänat på. Ett vanligt exempel på när man vill använda extinktion är att man för att få bort hundens tiggande vid matbordet bestämmer sig för att aldrig mer ge hunden något från bordet igen. Detta innebär ofta att hunden initialt inte alltid i en jämn takt minskar sitt beteende, för att därefter öka frekvens och variation av beteendet. Man kan då även se en ökning av oro och eventuellt även aggressivitet. Ju längre tid ett beteende har utförts med en påföljande förstärkning desto längre tid tar det innan det släckts ut. (11)

3.1 Klickern är en liten plastdosa med en metalltunga som producerar ett klickande ljud. . (1)

Innan man börjar använda klickern som en förstärkare måste man introducera den för hunden och påvisa sambandet mellan ljud och belöning i form av en förstärkare av något slag. Välj en störningsfri miljö och klicka och belöna hunden så ofta du hinner med något som hunden tycker mycket om. I det här stadiet spelar det ingen roll vad hunden gör för att få sitt klick. Varje klick skall åtföljas av en belöning! Klicka alltid endast en gång per belöningstillfälle. (10)

Hunden kommer snart underfund med att varje gång ljudet från klickern kommer, så åtföljs detta av något trevligt. Då kan man börja med att förstärka det beteende man vill ha en högre frekvens på. Lär dig att inte visa belöningen förrän efter klicket. Annars finns risken att hunden koncentrerar sig mer på belöningen än på att lista ut vad den gjorde som föranledde klicket. (7) Då man klickar för ett beteende i början skall man förstärka precis då beteendet påbörjas. Senare kan man förlänga tiden för ett mer konstant beteende. Exempel: Man vill förstärka att hunden inte bara sätter sig ner utan att den även sitter kvar. (8,10)

Detta uppnår man med att successivt förlänga tiden för hunden i sittande ställning innan klicket kommer.

Då hunden självmant utför beteendet upprepade gånger på det sätt som du vill ha det så läggs ett kommando på. Man börjar med att lägga på kommando då hunden är på väg att sätta sig, för att senare tidigarelägga kommandot så att hunden nu utför beteendet på din uppmaning. (1,6) Då hunden kopplar samman kommandot med beteendet lär man den att diskriminera (urskilja de olika händelsekedjorna) genom att bara förstärka då den utför det som man bett om med hjälp av kommando. (3)

För att hunden skall förstå att endast agera då rätt kommando getts kan även andra kommandon ges för att påvisa för hunden att om beteendet utförs i andra situationer förstärks inte beteendet. (Hunden skall till exempel inte testa att lägga sig om du sagt sitt) Detta medför att hunden får så kallad stimuluskontroll. (2,11)

När hunden utför beteendet korrekt var gång kommandot ges och stimuluskontroll finns, övergår man till att ge en mer variabel förstärkning för att få hunden att arbeta för en mer oförutsägbar stimulans. (2, 10)

Uppsatsen går igenom det väsentligaste med hur operant inlärning med hjälp av klickerträning går till. Det börjar med att beskriva de metoder för inlärning som används. Dessa inlärningsfunktioner beskrivs med exempel. Därefter går arbetet in på hur man påbörjar med introduktion av klickern och hur man kommer igång med nyinlärning av ett beteende.

(1) Behavioural problems in Small Animals Practical Advice for the Veterinary Team.

Horwitz Debra, DVM Dip ACVB, Mills Daniel, BVSc MRCVS & Heath Sarah, BVSc MRCVS Dip ECVBM-CA

Pryor Karen, marinbiolog, beteendevetare

(6) Exel-erated Learning - Explaining in plain English how dogs learn and how best to teach them.

(3) Inlärning hos tamhund, Litteratursammanfattning i etologi 2000. Zoologiska institutionen Stockholms Universitet.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Till dig som funderar på att kastrera din hanhund

Positiv förstärkning

Negativt straff

Pryor Karen, marinbiolog, beteendevetare